Vår frälsning är här!

Jubla, du människa! Ropa ut din glädje över gator och torg, över berg och dalar. Vår frälsning är här! Gud har blivit människa för att i Jesus Kristus frälsa och rädda oss från synd och död. Vi har blivit befriade från det tyngande oket; vi är benådade. Bördan har lyfts från våra axlar. Vår räddning — vår FRÄLSNING — är här! Halleluja!

En av grunderna

Jag känner och tror verkligen att jag är benådad. Jag är en ny skapelse i och med Jesu Kristi död och frälsargärning på korset och Hans ärorika uppståndelse. Jag tror på att Jesus Kristus har tagit på sig straffet för mina synder. Något alldeles nytt har tagit sin början. Jag har befriats från syndens och mörkrets tyngd. Jag är räddad från dödens slutgiltighet. Döden har inte längre sista ordet när det gäller mitt liv.

I mitt hjärta och i min själ tror jag — jag är förvissad därom — att jag är förlåten, att Gud genom sin son Jesus Kristus har förlåtit mig och strukit ett streck över mina synder. I det att jag tar emot Guds enorma och nåderika gåva gives det mig även ett uppdrag — på samma sätt som jag har blivit förlåten av Gud, skall jag förlåta andra människor, och då jag har mottagit syndernas förlåtelse, har jag inte heller någon rätt att döma andra människor.

Sänk dina höjder, fyll dina klyftor

Låt Herren Jesus Kristus träda in i ditt inre. Sänk ditt hjärtas höjder, fyll din själs klyftor. Gör en väg för Jesus att nå in i ditt innersta. Stanna upp, lyssna, släpp in Honom. Låt denna adventstid bli till en lyssnandets tid — lyssna till vad Gud har att säga till just dig.

"Gå in i ditt sinnes kammare. Stäng ute allt utom Gud och det som hjälper dig att söka honom. Stäng dörren bakom dig och sök honom. Säg nu, av hela ditt hjärta, säg nu till Gud: Jag söker ditt ansikte."

     — Anselm av Canterbury, Proslogion, kapitel 1

Plagis plaga curatur

Plagis plaga curatur ('såret läks av såren') syftar på hur Jesu Kristi sår läker vår själs sår. I profeten Jesajas bok står det om Herrens lidande tjänare: "Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot." Jesus tog på sig straffet för våra synder, och genom hans straff, hans fem sår, ges vi underbar läkedom.

När vår Herre Jesus Kristus utgöt sitt blod på Golgata, öppnades en väg för oss till försoning med Gud och till evigt liv tillsammans med hans Son, vår frälsare. Jesu Kristi lidande på korset ger oss — syndiga människor — kraft, styrka och ett outsägligt hopp.

Fuktiga fasader

Fuktiga fasader

Regnväta på vittrad ockra

Grusknaster mot dov gatukant

Bråttommänniskor på jakt

Faddfuktig läppsmak

Avlägsna avgaser

Gråsotiga byggnadsskal

Sankt Carlo Borromeo

Carlo Borromeo (1538—1584) var en italiensk kardinal och en av den katolska motreformationens främsta gestalter. Han helgonförklarades 1610.

"Om en liten flamma av Guds kärleks eld redan brinner i dig, så visa inte genast upp den och utsätt den inte för vinden. Håll ugnen stängd, så att den inte kallnar och värmen försvinner. Med andra ord, fly de förströelser som är möjliga att undvika, förbli samlad hos Gud och undvik tomt prat."

      — Sankt Carlo Borromeo

Att ha blicken fäst på Kristus ger det rätta perspektivet

Att ha blicken fäst på Kristus ger det rätta perspektivet. Att ha Kristus i livets centrum ger mig rätt fokus i mitt liv. När jag träder in i kyrkorummet, väter jag ena handens fingrar i vigvattenskålen, gör korstecknet och knäböjer för Gud och hans son Jesus Kristus, vars kropp förvaras i sakramentsskåpet.

Livet är fullt av moment och företeelser som kan distrahera. Varje gång jag går i mässan påminns jag om vad som är och vad som skall vara mitt fokus — Guds ende son, Jesus Kristus.

Jesus själv säger i Johannesevangeliet: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta."

Ite ad Thomam!

I och med promulgeringen av påve Leo XIII:s encyklika Aeterni Patris 1879 föds nythomismen, en ny ansats för thomismen, den lära som bygger på Thomas av Aquinos teologi och filosofi. Leo XIII anbefallde Thomas filosofi som den sanna läran för Katolska kyrkan. Thomas lära framställs som tidlös och evig, en philosophia perennis, en "tidlös filosofi", då den utgör en helgjuten enhet och framstår som applicerbar sexhundra år efter Thomas död.

Thomas stora bidrag är att han visserligen etablerade en tydlig distinktion mellan tro (fides) och förnuft (ratio), men att han även visade på en sann harmoni mellan dessa. I Thomas huvudverk, Summa Theologiae ("Sammanfattning av teologin"), tillerkänns tron eller uppenbarelsen en högre rang än förnuftet, men förnuftet förklaras ge möjlighet att bevisa en del av trons sanningar, exempelvis Guds existens.

De nythomistiska filosoferna, i synnerhet fransmännen Étienne Gilson (1884—1978) och Jacques Maritain (1882—1973), sökte konfrontera Thomas centrala teser med modernt filosofiskt tänkande. Thomas, som i tämligen hög grad var aristoteliker, hade försökt att åstadkomma en syntes mellan Aristoteles filosofi och Katolska kyrkans lära. Thomas gjorde den aristoteliska tankemodellen till ett redskap för katolsk filosofi.

I epistemologisk mening företer nythomisterna vanligtvis en modest realism, då de anser att yttervärlden existerar oberoende av det mänskliga medvetandet. Universalierna, de allmänna begreppen, existerar före tingen som ideella förebilder i Guds medvetande, i tingen som deras gestaltande principer och efter tingen som tankar i det mänskliga förnuftet.

Nythomismens etik följer Aristoteles i så motto att man anser att målet för människans handlingar är lyckan. Emellertid kan människan slutgiltigt endast förverkliga sina möjligheter i den fulla delaktigheten i Gud, som utgör det högsta goda.

Gör om!

Gör om. Gör tvärtom. Gör som Jesus Kristus. Öva dig i ödmjukhet!

"Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära."

Sankt Ignatios av Antiochia

Allsmäktige, evige Gud, vi tackar Dig för att Du ansåg Ignatios av Antiochia värdig att förlänas martyriets segerkrans.

"Jag vill ha Guds bröd som är Jesu Kristi kropp, han som är av Davids släkt, och till dryck vill jag ha hans blod som är oförgänglig kärlek."

     — Ignatios av Antiochia

Ljuset som vägrar att slockna

Det finns ett ljus som vägrar att slockna. Med okuvlig envishet fortsätter det att lysa upp vårt mörker. Det förlänar belysning åt det mest becksvarta mörker. Inget mörker kan stå emot det i evighet lysande ljuset. Det ljus som vägrar att slockna och lysa upp vår stig är Kristi ljus.

"Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det."

Arvet efter Thomas av Aquino

Thomas av Aquino (1225—1274) var en romersk-katolsk präst och dominikanmunk. Han var mycket inflytelserik som filosof och teolog inom den skolastiska traditionen. Thomas är en förkämpe för den naturliga teologin och fader till thomismen, den filosofiska och teologiska skolbildning som utgår från honom. Thomas inflytande över västerlandets filosofi är avsevärt. Hans mest kända verk är Summa Theologiae, som innehåller hans filosofiska och teologiska system, och Summa contra gentiles.

Thomas av Aquino helgonförklarades 1323, knappt femtio år efter sin död, och 1568 utropade påve Paulus IV honom till kyrkolärare.

Thomas tänkande, thomismen, var under mycket lång tid förhärskande inom Romersk-katolska kyrkan, men den stötte på problem under upplysningstiden, och i början av 1800-talet hade undervisningen urvattnats. Thomas teologi användes mest på ett eklektiskt sätt, och hans filosofi negligerades till favör för modern filosofi.

Påve Leo XIII promulgerade 1879 encyklikan Aeterni Patris, som syftade till en restauration av den kristna filosofin, vilken hade låtit sig influeras av olika moderna strömningar inom sekulär filosofi. Leo XIII hävdar, att Thomas teologi på ett föredömligt sätt utlägger den katolska läran. I sin encyklika manar Leo XIII till en återgång till skolastiken och i synnerhet till Thomas filosofiska ansatser inom bland annat moralfilosofi, ecklesiologi och antropologi. Leo XIII vill återupprätta thomismen och göra den till grundvetenskap inom Romersk-katolska kyrkan. All undervisning vid katolska universitet och prästseminarier skall bedrivas i enlighet med Thomas tankar och principer.

Thomas peripatetiska axiom — "Nihil est in intellectu quod non fuerit prius in sensu" ("Ingenting finns i tanken som inte först varit i sinnet") — blir ånyo till en ledstjärna.

Ma joie - Min glädje

Idag, den 1 oktober, är det den heliga Thérèse av Jesusbarnets minnesdag. Hon var en fransk karmelitnunna och mystiker som lärde "den lilla vägen" — vägen till helighet behöver inte innebära storslagna handlingar. Den enskilde troende kan offra alla sina små gärningar, alla vardagliga handlingar, till Jesus Kristus och på så sätt hela tiden vara nära Honom. Efter att ha offrat alla sina glädjeämnen och plågor till Herren Jesus Kristus dog lilla Thérèse av tuberkulos i karmelitklostret i Lisieux 1897 — blott 24 år gammal.

Ma joie (poem av Thérèse)

Det finns själar på jorden
som förgäves söker efter lyckan
För mig är det tvärtom
glädjen finns i mitt hjärta
Denna glädje är inte flyktig
Jag besitter den för evigt
Precis som vårens första ros
ler den mot mig varje dag.

Il est des âmes sur la terre
Qui cherchent en vain le bonheur
Mais pour moi, c'est tout le contraire
La joie se trouve dans mon coeur
Cette joie n'est pas éphémère
Je la possède sans retour
Comme une rose printanière
Elle me sourit chaque jour.

Vraiment je suis par trop heureuse,
Je fais toujours ma volonté…
Pourrais-je n'être pas joyeuse
et ne pas montrer ma gaieté ?…
Ma joie, c'est d'aimer la souffrance,
Je souris en versant des pleurs
J'accepte avec reconnaissance
Les épines mêlées aux fleurs.

Lorsque le Ciel bleu devient sombre
Et qu'il semble me délaisser,
Ma joie, c'est de rester dans l'ombre
De me cacher, de m'abaisser.
Ma joie, c'est la Volonté Sainte
De Jésus mon unique amour
Ainsi je vis sans nulle crainte
J'aime autant la nuit que le jour.

Ma joie, c'est de rester petite
Aussi quand je tombe en chemin
Je puis me relever bien vite
Et Jésus me prend par la main
Alors le comblant de caresses
Je Lui dis qu'Il est tout pour moi
Et je redouble de tendresses
Lorsqu'Il se dérobe à ma foi.

Si parfois je verse des larmes
Ma joie, c'est de les bien cacher
Oh! que la souffrance a de charmes
Quand de fleurs on sait la voiler!
Je veux bien souffrir sans le dire
Pour que Jésus soit consolé
Ma joie, c'est de le voir sourire
Lorsque mon coeur est exilé…

Ma joie, c'est de lutter sans cesse
Afin d'enfanter des élus.
C'est le coeur brûlant de tendresse
De souvent redire à Jésus:
Pour toi, mon Divin petit Frère
Je suis heureuse de souffrir
Ma seule joie sur cette terre
C'est de pouvoir de réjouir.

Longtemps encor je veux bien vivre
Seigneur, si c'est là ton désir
Dans le Ciel je voudrais te suivre
Si cela te faisait plaisir. L'amour, ce feu de la Patrie
Ne cesse de me consumer
Que me font la mort ou la vie ?
Jésus, ma joie, c'est de t'aimer!

Via dei Pettinari

Långsamt lutar jag mig ut från mitt hotellrumsfönster på Via dei Pettinari. Långt uppe på Janiculum kan jag urskilja klostret San Pietro in Montorio med dess smala, spetsiga kampanil som pekar som en nål mot himlen. En helt ny dag, en helt ny morgon, en helt ny, spröd morgon, och hela Rom ligger åter för mina fötter. Känslan av frihet och lycka är osviklig. Jag befinner mig i Rom, jag är verkligen i Rom. Rom kan inte tas ifrån mig. Rom kan aldrig tas ifrån mig. Friheten och lyckan blandas med ett obändigt vemod. Rom behöver inte mig för att finnas, för att fortsätta att pulsera, fortsätta att andas.

Vågar du förstå?

I dagens evangelietext läser vi: "Jesus sade: 'Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.' Men lärjungarna förstod inte vad han menade och vågade inte fråga."

Förstår vi vad Jesus menar? Förstår vi v e r k l i g e n vad Jesus talar om? Vill vi förstå? Vågar vi förstå? Jesus skakar idag om lärjungarna, och oss. Den stora frågan är: Är vi redo för sanningen? Är vi redo för sanningen Jesus ger oss? Är vi redo för hela sanningen?

Kort och gott — Vågar du förstå?

San Salvatore

På Viminalens sluttning, i närheten av dagens starkt trafikerade Via Cavour, fanns en gång i tiden kyrkan San Salvatore ad Tres Imagines, som var invigd åt Frälsaren (italienska Salvatore). Tillnamnet "Tres Imagines" åsyftar den lågrelief i marmor som var placerad ovanför kyrkans port. Reliefen framställde den heliga Treenigheten i form av tre anleten föreställande Jesus Kristus. Även namnformen Sancti Salvatoris de Tribus Imaginibus förekommer.

Kyrkan kallades även San Salvatore ad Ulmos på grund av de många almar (italienska olmi) som växte i grannskapet. På 1500-talet blev San Salvatore ad Tres Imagines församlingskyrka och undergick en restaurering. Senare övergavs den och 1651 kom den att användas för profana ändamål. Minimermunkarna vid den närbelägna kyrkan San Francesco di Paola förvärvade kyrkobyggnaden och lät ånyo konsekrera den; i folkligt tal fick den namnet "San Franceschino". Munkarna uppförde därtill en klosterbyggnad vid den lilla kyrkan.

Under 1880-talet drogs en ny bred gata, Via Cavour, i dalsänkan mellan Viminalen och Esquilinen. 1884 revs kyrkan San Salvatore ad Tres Imagines och det intilliggande klostret för att ge plats åt gatan. Flera av kyrkans inventarier överfördes till kyrkan San Francesco di Paola, och i dess sakristia kan man beskåda två marmorreliefer som avbildar Jesus Kristus och Jungfru Maria. På hörnet av en byggnad vid Piazza della Suburra, alldeles intill den plats där kyrkan legat, satte man upp en marmortavla med en inskrift som minner om att den påvlige delegaten Stefano Copo under Alexander VI:s pontifikat lät restaurera kyrkan San Salvatore.

En av Roms rivna kyrkor

Rom är en mycket kyrktät stad. Med förorter inräknat uppgår antalet kyrkor, kapell och oratorier till cirka 900. Under medeltiden och barocken uppfördes en mängd kyrkor i Rom. Genom århundradena har det även rivits kyrkobyggnader. Skälen till rivningarna har t.ex. varit nya gatudragningar samt uppförandet av Tiberkajerna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ett mycket litet antal av de rivna kyrkorna har rekonstruerats på annan plats, men de allra flesta har försvunnit. En av de senaste kyrkorna att demoleras var San Dionigi alle Quattro Fontane som 1938 fick ge plats för en modern byggnad vid Via delle Quattro Fontane.

En av Roms rivna kyrkor hette San Trifone in Posterula, som var belägen i hörnet av dagens Via della Scrofa och Via dei Portoghesi i rione Sant'Eustachio. Enligt traditionen uppfördes på denna plats en liten kyrka år 717, och år 1006 byggdes den om och gavs en basilikal interiör. Kyrkan dedikerades vid denna tid åt sankt Trifonis, vars reliker hade överförts till kyrkan.

År 1424 fördes Augustinus mor Monicas reliker till kyrkan, men dessa överfördes dock snart till den närbelägna kyrkan Sant'Agostino. Den lilla kyrkan San Trifone in Posterula nedrevs 1746 vid utbyggnaden av augustinernas kloster vid Sant'Agostino.

Xylografin ovan utfördes av Girolamo Francini i slutet av 1500-talet.

Salig i vår

Den 2 maj 2010 kommer den engelske kardinalen John Henry Newman (1801–1890) att saligförklaras. Newman tillhörde från början Anglikanska kyrkan, men konverterade till Romersk-katolska kyrkan 1845 och prästvigdes två år senare. Som teolog var Newman mycket produktiv; han publicerade fyrtio böcker, bland annat Apologia pro vita sua (1864). I denna skriver han följande om sin konvertering:

"Från den stund då jag blev katolik har jag givetvis ingen fortsatt redogörelse att framlägga för min religiösa åskådning. När jag säger så menar jag inte att jag varit intellektuellt overksam, eller att jag slutat fundera på teologiska frågor; jag har däremot inte haft några åsiktsändringar att beskriva, och överhuvud ingen oro i mitt hjärta. Jag har levt i fullkomlig frid och förnöjsamhet, jag har inte haft ett enda tvivel. Vid min konvertering var jag inte medveten om någon inre förändring, intellektuell eller religiös. Jag var inte medveten om någon fastare tro på uppenbarelsens fundamentala sanningar eller om någon bättre kontroll över mig själv, min trosiver var inte större, men det var som att komma i hamn från ett upprört hav, och min glädje däröver förblir oavlåtligen till denna dag."

Sankt Laurentius i Rom (2)

San Lorenzo in Fonte är en liten kyrka belägen bland myllret av gator och gränder på Viminalens sluttning. På denna plats var den helige diakonen Laurentius fängslad i väntan på sitt martyrium, och med vatten från en källa (fonte) döpte han sin fångvaktare Hippolytos.

Att leva eukaristiskt

Att leva eukaristiskt innebär att helt och hållet tro på och ta emot Guds rena och barmhärtiga kärlek. Eukaristin är ren kärlek. Jesus Kristus utger sig för dig och mig i ett rent och fläckfritt kärleksoffer varje gång vi tar emot Honom i mässan. Eukaristin är Guds slutgiltiga och uppenbara bevis på att Han oändligt håller av oss, vill leda oss och vill oss väl.

Att leva eukaristiskt är att leva i tacksägelse över att Gud har givit oss sin enfödde Son till vår frälsning och räddning undan synd och död. När vi inser vad Gud har gjort för oss — att han har offrat sin ende son — växer vår tacksägelse.

Att leva eukaristiskt är att leva i överlåtelse. Jesus överlät sig helt och hållet i sin Faders barmhärtiga famn. Jesus utövade full överlåtelse, då han hånades av folkmassan, torterades av soldaterna och spikades upp på korset. Dagligen kan vi öva oss i överlåtelse, att i tro och tillit ta emot vår korsfäste och uppståndne Frälsare i det eukaristiska brödet och vinet.

Tro, mod och frimodighet

Det finns en sanning med stort S — Jesus Kristus. Han är Guds Son och har utgivit sig själv för vår frälsning och räddning från synden och döden. Jesus Kristus fyller oss med tro, mod och frimodighet för vårt liv i denna värld.

"Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet, och därför talar vi som vi gör; det är inte människor vi vill vara till lags, utan Gud, som prövar våra hjärtan." — 1 Thess. 2:4

Ingen har större kärlek

I Johannesevangeliet säger Jesus: "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner." Den polske franciskanmunken Maximilian Kolbe (1894–1941) gav sitt liv för en medfånge i nazisternas koncentrationsläger Auschwitz.

Maximilian Kolbe fördes till Auschwitz i maj 1941 med anklagelsen att ha gömt och skyddat judar. Under sommaren lyckades en fånge fly från Auschwitz, och lägerledningen bestämde då att tio interner skulle svältas till döds. En av männen, Franciszek Gajowniczek, bröt ihop och ropade gråtande efter sin familj. Maximilian erbjöd sig då att ta hans plats bland de till döden dömda. De tio internerna sattes i var sin cell, och Maximilian bad och sjöng psalmer för de andra.

Maximilian Kolbe helgonförklarades 1982 av sin landsman, påve Johannes Paulus II. Franciszek Gajowniczek var en av de närvarande.

Sankt Laurentius i Rom (1)

Sankt Laurentius (italienska: San Lorenzo, svenska: Sankt Lars) var en diakon i antikens Rom. Han beordrades att lämna ut Kyrkans skatter till den romerske kejsaren och visade då på Roms sjuka och fattiga och sade att dessa är Kyrkans skatter. Kejsaren blev då ursinnig och lät lägga Laurentius på ett glödande halster, på vilket han led martyrdöden år 258.

I Rom finns det ett flertal kyrkor invigda åt den helige Laurentius. En av dessa är San Lorenzo fuori le Mura, som är belägen i östra Rom, några kvarter utanför den aurelianska muren. Den medeltida basilikan, som egentligen består av två sammansatta kyrkobyggnader, hyser den helige Laurentius reliker.

Det är Herren!

Det är Herren vi tar emot i eukaristins bröd och vin. Det är Guds Sons kropp och blod som vi bokstavligen inmundigar i den heliga mässan. Jesus själv säger till oss: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen." Jesus lovar att vi skall ha evigt liv om vi äter hans kropp och dricker hans blod. I kommunionen tar vi fysiskt, kroppsligt emot den inkarnerade Guds Son — den i köttet komne Herren.

Johannes Paulus I

"Ieri mattina io sono andato alla Sistina a votare tranquillamente. Mai avrei immaginato quello che stava per succedere!"

— Johannes Paulus I

Herre, förlåt

Herre, förlåt vad jag har varit,
helga vad jag är
och säg vad jag skall bli.

     — Francis MacNutt

De Virginitate

O hur vackra era ansikten är, ni saliga jungfrur, ädla släkte, ni som skådar Gud och bygger hus i morgonrodnaden!

I er ser Konungen sin egen bild, ty er har Han i förväg tecknat med all himlens skönhet.

Ni är den underbaraste trädgård, som doftar av allt slags ljuvlighet.

Bön

Fräls oss, Herre, från allt ont, och ge oss fred i våra dagar. Bistå oss i din godhet, bevara oss från synd, och gör oss trygga i all oro, medan vi lever i hoppet om saligheten och väntar på vår Frälsares Jesu Kristi återkomst.

Mitt livs mening och mål

I Altarets allraheligaste sakrament vilar mitt livs mening och mål. Jag kan inte nog prisa och tacka Jesus Kristus för att Han ger sig själv till mig i eukaristins bröd och vin. Jag vill alltid ära och lovsjunga Honom, min Frälsare och Gud, för denna himmelska måltid — redan här på jorden.

"Den heliga eukaristin är det fulländade uttrycket för Jesu Kristi kärlek till människorna."

     — Sankt Pierre-Julien Eymard (1811–1868)

En bortglömd kardinal

En kardinal är en högt uppsatt kyrklig ämbetsman inom Romersk-katolska kyrkan. Kardinalerna står närmast i rang efter påven, utses av denne och väljer ny påve vid en påves frånfälle. De allra flesta kardinaler är biskopar och förestår därmed ett stift eller ett ärkestift. De står till påvens förfogande i bland annat läro- och moralfrågor. Den romerska kurians olika departement leds av en kardinal.

Bilden ovan visar kardinal Ladislao d'Aquinos (1543—1621) byst, utförd 1616 av skulptören Francesco Mochi. Bysten finns att beskåda i dopkapellet i basilikan Santa Maria sopra Minerva i Rom, alldeles i närheten av Pantheon. Ladislao d'Aquino utsågs 1616 till kardinalpräst av Santa Maria sopra Minerva. Han hade tidigare tjänat som påvlig nuntie i Schweiz. När kardinalerna skulle välja ny påve 1621, fanns Ladislao d'Aquino bland de främsta kandidaterna.

Post communionem

Sit, Jesu dulcissime,

sacratissimum Corpus tuum et Sanguis,

dulcedo et suavitas animae meae,

salus et robur

in omni tentatione,

gaudium et pax

in omni tribulatione,

lumen et virtus

in omni verbo et operatione,

et finalis tutela in morte. Amen.

Ad Caelos

I Jesuitordens moderkyrka Il Gesù i Rom möter denna fresksmyckade kupol. Kupolfresken utfördes på 1670-talet av Giovanni Battista Gaulli, kallad Baciccia, och framställer himmelriket med Gud Fadern, Jesus Kristus och den Helige Ande samt Jungfru Maria och helgon. Baciccia, som har målat flera monumentalfresker i Il Gesù, vill ge den troende en försmak av himmelens härlighet.

Jesu heliga hjärta

Jesu heliga hjärta är den barmhärtiga kärlekens epicentrum. Allt Jesus gör kommer från Hans heliga hjärta. Hjärtat är tecknet på Jesu mänsklighet. Han blev lik oss i allt, utom i synden.

Idag, fredagen den 19 juni 2009, firar Romersk-katolska kyrkan Jesu heliga hjärtas dag. Vi får särskilt denna dag tillbe och visa vår tacksamhet till Jesu fysiska hjärta som överflödar av kärlek — kärlek till Gud Fadern och alla människor.

Jesu heliga hjärtas dag utgör även böndag för prästernas helighet. Påven Benedikt XVI ledde i Peterskyrkan den 19 juni 2009 vespern som markerar inledningen på Präståret 2009—2010.

13 juni - Sankt Antonius av Padua

Antonius bär Jesusbarnet — Jesusbarnet bär Antonius.

Klara besked

"Alla som i hela världen bär det kristna namnet och verkligen känner den kristna tron, de vet och tror att den helige Petrus, den främste bland apostlarna, är fader till alla kristna och den främste herden efter Kristus, samt att den heliga romerska kyrkan är alla kyrkors moder och läromästarinna."

     — ur ett brev av Gregorius VII (1073-1085)

Jag ger dig min dag - jag ger dig mitt liv

O, min käre Jesus,
genom Jungfru Marias obefläckade hjärta,
ger jag dig min morgon — min dag — mitt liv.

O, min käre Jesus,
jag ger dig mina böner och mitt arbete,
mina glädjeämnen och mitt lidande.

O, min käre Jesus,
som gottgörelse för mina synder vill jag alltid ha blicken fäst på Dig,
alltid låta din vilja och din barmhärtighet uppfylla mitt sinne.

Amen.

Präståret

Vår påve Benedikt XVI har utlyst Präståret 2009—2010 med anledning av 150-årsminnet av den franske prästen och helgonet Jean-Marie Vianneys död 1859. Präståret kommer att inledas fredagen den 19 juni på Jesu heliga hjärtas dag.

Präståret innebär bland annat bön och stöd åt alla Kyrkans präster och att särskilt uppmuntra prästkallelser.

Sankt Jean-Marie Vianney, även kallad Curé d'Ars, är skyddspatron för alla församlingspräster och hade en innerlig vördnad för Altarets allraheligaste sakrament, Eukaristin. Han har bland annat yttrat:

"Stunderna inför Det allraheligaste sakramentet är att betrakta som de lyckligaste i våra liv."

Korset och bönen

Inom det fullödiga kristna livet är korset och bönen oskiljaktigt förenade och förbundna. Det var på korset Jesus i förtvivlan ropade till sin Fader: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" — en av Bibelns mest existentiella böner.

Det var på korset Jesus bad sin Fader att förlåta torterarna och bödlarna; de insåg inte vad de gjorde när de plågade och korsfäste Jesus. Det var på korset Jesus mottog bönen från den botfärdige rövaren: "Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike." Jesus sade: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset."

Det var på korset Jesus visade oss en av det kristna livets allra svåraste och ljuvaste företeelser — den totala överlåtelsen. Jesus ropade med hög röst: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande."

Den största kraften

Den största kraften i universum utgår från den i brödet komne Jesus Kristus, vår Frälsare. När vi mottar den heliga kommunionen, är det Herren själv vi äter. Dominus est! Det är Herren!

Den 11 februari år 304 led fyrtiosex kristna martyrdöden i Albitina i Nordafrika. De hade arresterats när de firade den heliga Eukaristin. De förbjöds av de romerska myndigheterna att fira Eukaristin, men de gick hellre i döden. En av martyrerna, Emeritus, klargjorde med fast röst: "Vi kan inte leva utan Eukaristin!".

Ett annorlunda museum

Några kvarter öster om Castel Sant'Angelo är den nygotiska kyrkan Sacro Cuore del Suffragio belägen. Kyrkans spetsbågefasad tornar upp sig vid Lungotevere Prati. I anslutning till kyrkans högra sidoskepp, vid sakristian, finns ett annorlunda museum, tillägnat själarna i skärselden — Museo delle Anime del Purgatorio.

Museet, som består av ett enda rum, sägs innehålla bevis för att fromma själar i skärselden har meddelat sig med de levandes värld. Dessa själar har tagit kontakt med efterlevande för att uppmana till bot och bättring. I det lilla museet kan besökaren bland annat beskåda brännmärken på ett förkläde, ett inbränt handavtryck på ett träbord och ett tumavtryck gjort av en död präst på en sedel.

De märkliga tingen i detta museum anses utgöra belägg för en celest verklighet.

Herre, visa oss Fadern

Bilden ovan visar den sarkofag i vilken apostlarna Filippos och Jakobs reliker vördas. Sarkofagen är belägen i basilikan Santi Apostoli i centrala Rom.

Till Filippos sade Jesus: "Följ mig", och Filippos lämnade allt och blev Jesu lärjunge och vandrade med denne under tre år. Under den sista måltiden tillsammans med Jesus är det Filippos som yppar: "Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss." En förvånad Jesus svarar: "Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern". Genom dessa djupa och tydliga ord kom Filippos att få mycket att predika om när han senare reste runt i östra medelhavsområdet. Filippos fick till slut tömma martyriets bägare — han blev korsfäst cirka år 81.

Jakob, kallad "den yngre", som tillskrivs Jakobsbrevet, utsågs till Jerusalems förste biskop. I Jakobs hus hölls enligt traditionen apostlamötet, konciliet i Jerusalem, omkring år 49. Aposteln Paulus gav Jakob epitetet "Kyrkans pelare". Jakob led martyrdöden då en upphetsad och hatisk folkmassa kastade honom från tempelmuren i Jerusalem och därefter stenade honom; detta ägde rum omkring år 62.

Apostlarna Filippos och Jakob har således fått sitt sista vilorum i en sval krypta i en av Roms kyrkor.

Påvens bön i L'Aquila

O Maria, vår högt älskade Moder!

Du, som står nära våra kors,

såsom du förblev nära Jesu kors,

bevara vår tro, då vi är förtvivlade av smärta.

Bevara vår blick, riktad mot Kristi anlete,

i vilket, sargat av korsets svåra lidande,

visar sig Guds oändliga och rena kärlek.

Hoppets Moder, ge oss dina ögon så att vi kan se,

såväl lidandet och döden, som ljuset och uppståndelsen.

Ge oss ditt hjärta, så att vi, även i prövningens stund,

kan fortsätta att älska och tjäna.

O Maria, Madonna di Roio,

Vår Fru av Korset, bed för oss!

Att ge sitt eget liv - för att ge liv

Gianna Beretta Molla var en 39-årig italiensk mor och barnläkare som 1962 vägrade att göra abort för sin egen hälsas skull. Gianna var gravid med sitt och maken Pietros fjärde barn, och läkarna hade upptäckt en cancertumör i hennes livmoder. Operation av tumören skulle högeligen ha äventyrat det ofödda barnets liv. Läkarna rekommenderade abort för att kunna rädda Giannas liv. Gianna tillätt dock inte detta och valde att föda sitt barn — Gianna Emanuela. En vecka senare dog en utmattad Gianna.

Jesus säger: "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner". Gianna Beretta Molla har förvisso på ett strålande vis visat på detta Jesus-ord i praktisk handling. Ett sant helgon!

Påskens hemlighet

Genom att leva i Kristi påsk — att tro på Hans korsoffer och uppståndelse — kommer vi på ett allt djupare sätt till insikt om påskens hemlighet. Vi besitter en helighet som döpta in i Kristi liv, död och uppståndelse. Vi har fått ett nytt liv i den Helige Ande, och vi har givits en ny värdighet som Kristus har utverkat med sitt dyrbara blod.

En glimt av paradiset

Bilden visar takmosaiken i Sankt Zenos kapell i den fornkristna basilikan Santa Prassede på kullen Esquilinen i Rom. Kapellet kallas "Orto del Paradiso", paradisets lustgård. Kapellets guldskimrande mosaiker är utförda i bysantinsk stil och är Roms viktigaste 800-talsmosaiker. Inom bysantisk ikonografi symboliserar guld himmelen. Det sägs att påven Paschalis I (817-824), som beställde utsmyckningarna, ville ge de troende en glimt av paradiset...

Ὁ Λόγος σὰρξ ἐγένετο

Kyrkofadern Irenaeus († 202) skriver i sitt verk Κατὰ αἱρέσεων ("Mot villolärorna") bland annat: "Detta är skälet till att Ordet blev människa, och till att Guds Son blev Människosonen — för att människorna skall ingå förening med Ordet och därmed erhålla gudomligt sonskap".

Jesus Kristus har friköpt oss från synden — Han har dragit ett streck över vårt skuldebrev — och från denna världens ondska; på så sätt får vi del av Hans gudomlighet.

Odödlighetens rot

Gud har givit oss sin Son, Jesus Kristus, till vår frälsning och räddning undan synden och döden. Jesus Kristus lovar evigt liv åt dem som tror på honom och håller hans ord. I kommunionen får vi del av denna underbara skatt — när vi äter Kristi kropp och dricker Kristi blod förses vi med odödlighetens läkemedel. Att i tro ta emot Jesus Kristus och veta vad Han förmår är odödlighetens rot.

Ἐμὸν βρωμά

I Johannesevangeliet säger Jesus till lärjungarna: "Min mat [grundtextens Ἐμὸν βρωμά] är att göra hans vilja som har sänt mig". Jesus visar med dessa ord, att han har sänts till världen för att göra Faderns vilja.

Det italienska helgonet Padre Pio (1887—1968) gjorde Jesu ord till sina: "Mio cibo è fare la volontà del Signore" — "Min mat är att göra Herrens vilja".

Låt oss be Gud om att vår mat, vår näring i livet, skall bestå i att göra Hans vilja, och endast Hans vilja.

Livets evangelium

Gud, som är livets Herre, har anförtrott åt människan den höga uppgiften att tjäna livet, och människan har att fullgöra den på ett sätt som är henne värdigt. Livet måste därför skyddas med allra största omsorg alltifrån konceptionen.
     — Gaudium et Spes (n. 51)

Den som har fått mycket förlåtet

Petrus grät bittert. Han hade förnekat den vän han älskade allra mest — Jesus. Petrus hade förnekat Messias, Guds smorde.

Petrus hade inför Jesus försäkrat att han aldrig skulle ta avstånd från denne. Men nu hade Petrus ändå fallit! När Jesus hade gripits i Getsemane örtagård och förts in till Jerusalem, tillfrågades Petrus tre gånger om han kände Jesus, om han var en av Jesu lärjungar. Petrus bedyrade med emfas: "Jag känner inte den mannen".

Vi kan ana hur Petrus måste ha känt sig efter att ha förnekat Jesus tre gånger och insett att Jesu förutsägelse om detta hade visat sig vara riktig. Det sista Petrus gjorde när Jesus ännu var i livet var att ta avstånd från honom. Petrus som under flera år följt Jesus, lyssnat till hans ord och ätit tillsammans med honom. Och nu vågade Petrus inte kännas vid Jesus. Så ytterligt bittert!

Tänk då vilken glädje som måste ha uppfyllt Petrus när han insåg att Jesus hade uppstått från de döda. Hans bäste vän — uppstånden! Petrus var upprymd och tacksam, men även förlägen. När han tillsammans med Tomas och några andra lärjungar senare träffade Jesus vid Tiberiassjön begrep han inte först att det var hans älskade vän som stod vid glödhögen på stranden.

Petrus och hans vänner fick mycket fisk i näten och tillsammans med Jesus åt de fisk och bröd. Petrus kände sig nog dock tämligen obekväm — han tänkte att allt inte var utrett mellan honom och Jesus. Petrus hade förnekat Jesus tre gånger och behövde nu bli förlåten tre gånger för att bli helt upprättad. Petrus fick tre gånger vittna om sin kärlek till Jesus. Petrus, som Jesus tidigare hade utvalt som ledare för apostlakretsen, hade fått förlåtelse. Petrus hade blivit förlåten sveket att ha nekat till sin vänskap med Jesus. Han hade blivit förlåten för att ha förnekat sitt samröre med Guds son.

Detta visar att Petrus — som apostlagruppens främste och på vilken Jesus skulle bygga sin kyrka — är en förlåten och återupprättad syndare. Petrus hade fått mycket förlåtet. Han kände den enorma inre glädje det innebär att få sitt personliga skuldebrev betalt. Petrus synd var avskriven.

Petrus, en i sanning benådad syndare, kunde nu och framgent predika förlåtelsens och försoningens makt för människorna. Petrus hade tidigare, vid Caesarea Filippi, fått höra av Jesus att allt Petrus löser på jorden skall vara löst i himmelen. Petrus var inte endast förtrogen med detta i teorin, utan han hade förvisso, i djupet av sin själ, erfarit förlåtelsen från Gud själv!

Kristus är vårt ljus

Emellanåt är livet mörkt, sargat och ovisst. Du känner att du är utan ljus, utan hopp. Ditt väsen fylls av tårar. I din mörkaste stund tror du att ljuset i ditt liv helt har slocknat... Likt Jesus ropar du ur ditt inre: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?".

Men det finns ett ljus som vägrar slockna — ett ljus som obetvingligt lyser upp de mörka stigarna på vår livsväg. Det är hoppets ljus — Kristi ljus — Guds ljus.

Den helige Josemaría Escrivá skriver i sin bok Vägen att med Jesus är mörkret fullt av ljus!

Överlåtelse i tro

Alltsedan Adams och Evas svek mot Gud har människan gjort uppror mot auktoriteter. Begreppet lydnad har i vissa sammanhang fått en negativ klang. Människan vill vara "fri" — "jag gör som jag själv vill" — "jag gör det jag känner för". Den subjektiva emotionalismen får helt och hållet styra människans kynne och handlingar. Att tillägna sig trons lydnad och överlåtelse i tro kan vara mycket svårt.

Då kan vi med fördel vända oss till Jungfru Maria som utgör ett strålande föredöme i trons lydnad. Hon sade vid bebådelsen sitt "ja" till Gud och överlät sig i fullkomlig tillit. När ärkeängeln Gabriel hade sagt till Maria att ingenting är omöjligt för Gud, svarade Maria: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt."

När vi tar emot Herrens tjänarinna, vår drottning Jungfru Maria, tar vi samtidigt emot hennes son, vår frälsare Jesus Kristus. Liksom Maria får vi vila i Gud — i överlåtelse, i tillit, i tro. Liksom Maria helt och fullt öppnade sig för Guds vilja, kan vi i tillit helt öppna oss för Guds vilja i våra liv.

Liksom Maria helt lät sig ledas av den Helige Ande, kan vi i förtröstan på Guds barmhärtighet och godhet på samma sätt låta oss ledas av Anden och se, känna och märka hur våra liv förnyas och hur vårt livs mål och mening blir alltmer tydligt.

Livets kultur

En 12-årig flicka talar engagerat mot abort.

"If abortion is not wrong, nothing is wrong."

— Saliga Moder Teresa av Calcutta

Ondskans sanna natur

"His [Satan's] impotent powerlessness to will to love loves only one thing: to will the impotent powerlessness of our will so as to reassure his own impotent powerlessness."
     — Jean-Luc Marion, Evil in Person (1979)

Novena för Påven

1 Fader Vår, 3 Hell dig, Maria, 1 Ära vare Fadern

V. Låt oss bedja för vår helige fader Benedikt.
R. Må Herren bevara honom, och ge honom liv,
och välsigna honom på jorden, och inte låta
honom falla för sina fienders vilja.

V. Du är Petrus,
R. Och på denna Klippa skall jag bygga
min Kyrka.

Låt oss bedja,
Allsmäktige, evige Gud, ha förbarmande
med din tjänare, Benedikt, vår påve, och vägled
honom i din godhet på den evigt frälsningsbringande
vägen; så att han med din nåd må sträva efter
det som behagar Dig och genomföra det med hela
sin kraft. Genom Kristus, vår Herre.
R. Amen.

V. Kyrkans Moder.
R. Bed för oss.
V. Helige Petrus.
R. Bed för oss.

Hela mitt liv

Gud har hela mitt liv i sin hand. Han vet allt som har hänt och varför det har hänt. Han vet allt som skall inträffa i mitt liv och varför det kommer att inträffa.

Emellanåt känns det som om jag betraktar mitt liv — Livet — genom ett litet hål, endast genom en glipa i tiden. Då känns det tryggt och trösterikt att Gud har hela bilden av mitt liv. Genom helig tid erfar Han mitt liv i hela sitt perspektiv.

De malo

"Nothing emboldens the wicked so greatly as the lack of courage on the part of the good."
      — Leo XIII, Sapientiae Christianae (1890)

"[Thus] the worst thing about evil is perhaps not the suffering, nor even the innocent suffering, but rather that revenge appears to be its only remedy."
     — Jean-Luc Marion, Prolegomena to Charity (2002)

Alltid nära Fadern

Jesus Kristus, själv Gud, och alltid nära Fadern.

Gud Fadern har givit allt åt sin älskade Son, Jesus Kristus, och genom Jesus Kristus får även vi del av Faderns härlighet. Liksom Fadern har förlänat Sonen nåd efter nåd – ger oss Sonen ständigt nåd efter nåd – varje dag, varje minut, varje levande ögonblick. I allt Fadern företar sig skänker han sin Son nåd och kraft, som Sonen ovillkorligen skänker vidare åt oss – Hans tjänare och medarbetare.

De elevatione mentis

Thomas a Kempis beskriver i sin skrift De elevatione mentis Herrens ord som ljus och själens glädje. Thomas menar, att Herrens ord inte kan begripas eller fångas med mänskliga ord; vi kan endast ägna det vår lovsång.

Herre, låt mig lägga rationella och analyserande diskurser åt sidan och blott överlåta mig i Dig och med förtröstan och tacksamhet ära Ditt namn och Ditt ord.