Piazza Gimma (6 april 1996)

torrt grus

damm

avgaser

solstrålar

frihet

O Roma Felix

Jag anlände ensam till Rom en marsnatt. Stadens ljus lyste i den romerska natten. Jag kände mig vilsen, men på samma gång upprymd. Jag ville se kyrkorna, känna interiörernas fuktiga doft. Jag ville höra grusets knaster under skorna. Den dammiga bakgatan med sin undanskymda återvändsgränd. Jag passerade en till synes övergiven kyrka och stannade undrande framför dess fasad – vilsen irrade jag därifrån. Varm, olustig och trött. Hettan fick luften att dallra. Jag orkade inte mer. Jag ville svimma. Lägga mig ner på en smutsig gata och bli ett med Roms mörka förflutna. Ligga i smutsen och förblöda tillsammans med dåtida och nutida martyrer. Ligga där och känna med alla som lidit. Känna att jag kunde vara en del av Rom, en del av dess mentalitet. Skåda kyrkornas vittrande ockraröda fasader. Insupa morgonluftens behag. Låta mig bli en del av Roms ande. Alltid veta att Rom är i mitt hjärta. Känna dess hjärta slå i kapp med mitt. I Rom är jag – alltid. För alltid är Roms namn inristat i mitt innersta. (1991-2008)

Förklaringsberget

Kyrkan firar den 6 augusti Kristi förklaring då Jesu Kristi gudomliga härlighet uppenbaras för apostlarna Petrus, Jakob och Johannes. På den kristnes väg finns lidande och kors, men ibland får jag uppleva förklaringsundret, då allt på något outsägligt sätt blir uppenbarat, genomlyst, "förklarat", av Honom som är "ljus av ljus". Och då vill jag dröja mig kvar på förklaringsberget...

Det var en seneftermiddag i april för flera år sedan. Jag hade bestämt mig för att besöka den lilla undanskymda kyrkan Santa Lucia in Selci på Esquilinens sluttning. Kyrkan nämns sällan i reseguider, måhända för att den nästan alltid är stängd och för att den inte hyser några konstverk av särskilt intresse. I en reseskildring hade jag dock läst att man kunde ringa på vid en liten klosterport i hopp om att få bli insläppt. Med spänning inväntade jag svar och efter ett kort sprakande hörde jag en vänlig röst. Jag talade om vem jag var, varifrån jag kom och att jag mycket gärna skulle vilja besöka kyrkan. Rösten, som tillhörde en av klostrets nunnor, upplyste mig om att man just då skulle ha gemensam bön, men att jag skulle bli insläppt om jag återvände om en halvtimme. Med upprymt sinne flanerade jag Via in Selci fram till Piazza San Martino ai Monti, där jag slog mig ner och med blicken undersökte omgivningarna.

Äntligen var halvtimmen till ända. Ånyo ringde jag på klostrets klocka och blev insläppt i någon typ av vestibul. Efter flera försök lyckades jag öppna upp en tung dörr till vänster och kunde skåda in i kyrkorummet.

To be continued...