I och med promulgeringen av påve Leo XIII:s encyklika Aeterni Patris 1879 föds nythomismen, en ny ansats för thomismen, den lära som bygger på Thomas av Aquinos teologi och filosofi. Leo XIII anbefallde Thomas filosofi som den sanna läran för Katolska kyrkan. Thomas lära framställs som tidlös och evig, en philosophia perennis, en "tidlös filosofi", då den utgör en helgjuten enhet och framstår som applicerbar sexhundra år efter Thomas död.
Thomas stora bidrag är att han visserligen etablerade en tydlig distinktion mellan tro (fides) och förnuft (ratio), men att han även visade på en sann harmoni mellan dessa. I Thomas huvudverk, Summa Theologiae ("Sammanfattning av teologin"), tillerkänns tron eller uppenbarelsen en högre rang än förnuftet, men förnuftet förklaras ge möjlighet att bevisa en del av trons sanningar, exempelvis Guds existens.
De nythomistiska filosoferna, i synnerhet fransmännen Étienne Gilson (1884—1978) och Jacques Maritain (1882—1973), sökte konfrontera Thomas centrala teser med modernt filosofiskt tänkande. Thomas, som i tämligen hög grad var aristoteliker, hade försökt att åstadkomma en syntes mellan Aristoteles filosofi och Katolska kyrkans lära. Thomas gjorde den aristoteliska tankemodellen till ett redskap för katolsk filosofi.
I epistemologisk mening företer nythomisterna vanligtvis en modest realism, då de anser att yttervärlden existerar oberoende av det mänskliga medvetandet. Universalierna, de allmänna begreppen, existerar före tingen som ideella förebilder i Guds medvetande, i tingen som deras gestaltande principer och efter tingen som tankar i det mänskliga förnuftet.
Nythomismens etik följer Aristoteles i så motto att man anser att målet för människans handlingar är lyckan. Emellertid kan människan slutgiltigt endast förverkliga sina möjligheter i den fulla delaktigheten i Gud, som utgör det högsta goda.
