Piazza Gimma (6 april 1996)

torrt grus

damm

avgaser

solstrålar

frihet

O Roma Felix

Jag anlände ensam till Rom en marsnatt. Stadens ljus lyste i den romerska natten. Jag kände mig vilsen, men på samma gång upprymd. Jag ville se kyrkorna, känna interiörernas fuktiga doft. Jag ville höra grusets knaster under skorna. Den dammiga bakgatan med sin undanskymda återvändsgränd. Jag passerade en till synes övergiven kyrka och stannade undrande framför dess fasad – vilsen irrade jag därifrån. Varm, olustig och trött. Hettan fick luften att dallra. Jag orkade inte mer. Jag ville svimma. Lägga mig ner på en smutsig gata och bli ett med Roms mörka förflutna. Ligga i smutsen och förblöda tillsammans med dåtida och nutida martyrer. Ligga där och känna med alla som lidit. Känna att jag kunde vara en del av Rom, en del av dess mentalitet. Skåda kyrkornas vittrande ockraröda fasader. Insupa morgonluftens behag. Låta mig bli en del av Roms ande. Alltid veta att Rom är i mitt hjärta. Känna dess hjärta slå i kapp med mitt. I Rom är jag – alltid. För alltid är Roms namn inristat i mitt innersta. (1991-2008)